Vi var fyra deltagare från Umeå vid årets årsmöte i Uppsala, 5-7 april. Där välkomnades vi av en skärmutställning på temat tuskaft. Den visade prov på hur material och färger ger effekter på vävens uttryck.
Bussturen på fredagen förde oss till Roslagen. Vi besökte först Solkustens spinneri som tar vara på svensk ull. Både kardverk och spinnmaskiner demonstrerades. Fotot visar hur ullen transporteras mellan de två kardverken.
Det mesta av garnerna går tillbaks till fårägarna men härliga naturfärgade garner i olika kvalitet gick att köpa även på spinneriet.
Efter en god lunch på Åtellet i Norrtälje gick turen vidare till Eriks Kulle Hembygdsgård där Häverö vävstuga visade sin utställning på temat Häverödräkten. De hade hämtat inspiration från material, färger och mönster i dräkten för att skapa nya vävar. Kläder, väskor, väggstycken m.m. visade prov på flödande kreativitet.
Här finns även ett museum med en mängder av gammal textil, allt från vardagskläder till de
berömda roslagsryorna.
Vid middagen fick vi en intressant föreläsning av Celia B Dackenberg, utbildad bildlärare från Konstfack och välkänd i stickkretsar. Hon berättade och visade bilder från sin fantasieggande utställning Kulturkoftan på Upplands museum. Där visar hon upp koftor som hon stickat upp utifrån litterära personligheter t.ex. Alfons Åbergs bruna tröja, Lilla Mys randiga förkläde och Ingmar Bergmans cardigan.
På lördagen kunde vi lyssna på
Ann-Kristin Hult, Nationell utvecklare för hållbarhetsfrågor på Nämnden för hemslöjdsfrågor. Hon gav en intressant exposé över ullen vägar och öden här i Sverige. Bara en tredjedel av den ull som produceras i Sverige tas tillvara. Hela 850 ton ull går på soptippen! Samtidigt importeras över tusen ton råull och framförallt kardad ull och garn. Vilket resursslöseri! Ann-Kristin visade på ullen livscykel och betonade att det finns en viktig hållbarhetsaspekt i att hantera ullen på rätt sätt hela vägen runt.
Hon menar att det behövs utbildning om ullens egenskaper och användningsområden av både fårägare och hela vägen till konsumenten för att vi ska få en mer hållbar situation.
I Hemslöjdsföreningens lokal nära Fyrisån visades vävar på temat diamantkypert. Där visades bland annat en vacker sjal, som fotot nedan visar en detalj ur. En sådan sjal skulle vara skön att kura in sig i när det är kallt.
Ullen har gått som en röd tråd genom de aktiviteter jag deltog i, så även Åsa Viksten Strömboms föreläsning om ryor. De är inte riktigt på modet idag, men har haft en viktig roll genom tiderna. Redan för 1000 år sedan användes så kallade slitryor i bädd och i båt som med nocken neråt var värmande täcken. Ryorna var värdefulla och användes förr även som betalmedel. Med tiden kom prydnadsryor, då i de välbärgades hem. De har nocken uppåt och låg ovanpå bädden. På golvet landade ryan först på 1920-talet. Hittills knöts ryan allteftersom den vävdes. Materialsatserna som kom på 1960-talet knyts däremot på en färdig bottenväv. Ett av mina barndomsminnen är när hela familjen hjälptes åt att knyta en rya.
Rose Tillberg Mattson väver fantastiska porträtt. Väl avvägda färgfält lyfter fram anletsdragen. Rose använder framförallt gobelängteknik, men låter varpen lysa igenom på sina ställen. Särskilt bakgrunderna är ofta löst vävda vilket ger en fin, böljande effekt som lyfter motivet. Att få till ögon som inte skelar är en svår konst som hon bemästrar väl, även om hon erkänner att hon repar upp en hel del innan hon blir nöjd.
Vävgruppen Studio Supersju grundades hösten 2016 och består av sju relativt unga vävare med olika textila och konstnärliga utbildningar. De tar inspiration av samtiden och slumpen. Ett besök på deras utställning var helgens sista evenemang. De hade skapat konst av skilda karaktärer utifrån gemensamma teman. Jag blir glad när unga konstnärer vågar satsa på vävning! Kanske finns det hopp för handvävningen även för framtiden?
